Gerda Eriksson 1909 07-26- 2013 04 07 vid Hundudden pa Kungliga Djurgården 1983. Här är hon 74 år, men skulle komma att bli 103 år gammal.

1982 fann jag en bisvärm pa Åvägen i Huddinge, som fångades in och med hjälp av Huddingeortens Biodlarförening och kunde etableras på en adress i Glömsta. Här kom jag i kontakt med Gerda Eriksson, som hade ett fritidshus i närheten. Hon hade tidigare varit ordförande för Stockholms Biodlarförening och kom att bli en alldeles enastående mentor för min vidare verksamhet som biodlare. Bina var kolsvarta (black midnight) och mycket aggresiva. De kunde sedan delas på tva med nya italienska drottningar. (Apis mellifera ligustica)

Min första bisvärm var mycket aggresiva och säregna, (black midnight) här på Sankt Eriksvägen i Glömsta, Huddinge.

Följande år gick jag en sommarkurs pa Lilleruds lantbruksskola i Värmland för yrkesbiodling och med Arne Husberg som lärare. Så startades APICOLA som ett bolag med ett trettiotal bikupor i Huddinge, pa Galö och i Västerhaninge. Här tog jag över tjugofyra kupor med bin från en biodlare som gått bort och kom på så sätt genast igång med biodling i relativt stor skala.

Genom Hudddinge kommun fick jag rivningskontrakt på fritidshus, det ena efter det andra och så kom det sig att jag hade bin också i Kolartorp, Efter två år ett nytt rivningskontrakt i Trångsund och senare ocksa på tre olika platser hos antroposoferna i Järna. Genom Gerdas försorg kom jag också att få demonstrera bin på Skansen. Jag sålde ocksa bin till en koloniägare i Bromma och en familj vid Hundudden på Kungliga Djurgarden. Leasingverksamhet.

Så här kunde jag ju inte ha det, med bin spridda över ett stort geografiskt område och jag började se mig om efter en egen gård där jag kunde halla bin mer samlat och harmoniskt och inte vara utsatt för mina medmänniskors nyck än hit än dit. Men det blev svårt att hitta någon plats där jag kände att jag och mina bin kunde trivas. Eftersom jag är uppvuxen på landsbyggden hade jag heller ingen romantisk illusion om att följa med gröna vågen lång ut i obygden. Vid den här tiden var det, trots att jag hade relativ hög inkomst, som grafiker pa DN´s sätteri också svart att få banklån.

Naväl, jag lärde mig allt av Murphys lag och producerade trots allt cirka ett ton honung vart år fram till 1992 då jag inte längre fick hyra fritidshus av Huddinge kommun och varroan började sprida sig över landet. Samtidigt blev jag genom datoriseringen av med min försörjning och blev tvungen att söka arbete över hela landet. Det blev en hel räcka av vikariat och tillfälliga arbeten, perioder av arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

På så sätt blev jag ocksa anvisad arbete i Skåne dit jag flyttade 1993 med hot om att annars förlora a-kasseersättningen. Jag kunde då inte ana att det skulle komma att bli hela tjugofem förlorade år som biodlare, att den rigida arbetsmarknadspolitiken skulle trasa sönder alla förutsättningar. Inte förr än 2019, då jag hunnit bli pensionär har jag kunnat återuppta verksamheten. Att de så skulle driva politiken ända till fascismens brant förlåter jag dem aldrig. Tänk så mycket mer av mervärde jag skulle kunna producera om inte den neoliberala arbetsmarknadspolitiken hade fått råda alla dessa år.

1984 tog jag 150 kr. för tolv etiketterade och paketterade 700 gramsburkar eller 75 kr. för en tre kilos hink med honung.