Till hösten 2017 insjuknar min far i lunginflammation och jag far upp för att hälsa på honom på Tierps sjukhus där han ligger inlagd. Han är nu nittioett år gammal och det står helt klart att han inte längre kan reda sig i hemmet. Det blir fråga om äldreboende och att han aldrig mer ska få komma hem igen. Jag städar i bostaden och irrar omkring i ett uthus. Längst in under taket i ett råtthål hittar jag så en korg med gamla dokument och drar fram ett skrivhäfte som min farfars farfar författat 1848. Påföljande dag kör jag till återvinningen i Gävle med gammalt skräp. Där tänkte jag passa på att gå på konditori, men kände mig stressad av att behöva tidsbegränsa och betala parkeringsavgift till hyrbilen, så jag kör ut mot Boulognerskogen och parkerar gratis där. Då slår det mig att min fars kusin Sven bor just där, så jag ringer på dörrklockan. Jag har aldrig tidigare besökt honom och han blir jätteglad för besöket. Han hämtar gamla fotoalbum och visar bilder på min farfars farfar Karl Adolf, som jag aldrig någonsin tidigare sett. Inget av det här var planerat, det bara slumpar sig så, jag får en känsla av att min förfader varslar, påkallar och talar om bin. Sju veckor senare dör farbror Sven och efter exakt ytterligare sju veckor dör också min far. Här nedan textutdrag ur skrivhäftet, som handlar om bin.

Karl Adolf Kastberg 1828 08 02 - 1902 11 14 Klockare (fjärde generationen), organist och kom att bli den förste ordinarie folkskolläraren i Hållnäs socken längst upp i nordligaste Uppland. Biet och dufvan Ett bi. Biet föll plösligt i en å, en vänlig dufva såg deruppå och flög av önskan för den lilla beställsamt strax åstad, att med näbben hacka från ett träd ett litet blad ner i vattnet och biet fick lyckligt berga sig ur sin sjönöd på denna färja. Kort tid derpå, satt dufan i en löfrik lund en afton och pickade så glad på knoppen. En jägare gick i nejden vid solens milda aftonblick. Han sigtade på dufan i toppen och trodde sig vara säker om henne, men i det samma kom biet och gaf honom ett stygn som kändes svida: puff! nu for skottet – men på sida och frälst flög dufvan bort. Min vän, så lönar sig välgerningarne. Var snar att gifva bistånd åt den nödställde, ty betänk, att efter ödets skick kan du sjelf i nödens ögonblick, blifa i behof af bistånd. Broder Ferdinand! För brors skrifvelse af den 25te januari hvilken var mig särdeles välkommen, derigenom, att bror önskar se sina bekanta hos sig en afton får jag af hjerta tacka. Skulle gerna önskat kommit, eftersom bror har varit så god och bjudit mig, men jag nödgas ändock att slå brors goda kallelse ur hågen, ehuru det är min stora ledsnad. Orsaken dertill vill jag nämna, först och främst äro vägarna smutsiga efter det myckna regnet, som har varit i trenne veckors tid, och för det andra, väntar jag dagligen en skräddare, som skall förfärdiga nya kläder åt mig, hvarjämte tvenne bikupor skola tagas honnung utur, hvarvid jag gerna vill vara tillstädes, ty jag har icke sett någon bikupa skattas förr, fastän, jag har varit så länge på landet. Hade icke detta hinder imellankommit, skulle jag genast hafva gifvit mig iväg och besökt bror, men när allt detta skett blivit färdigjort eller frånsigjort vill jag komma till bror och vara i dess ställe flera dagar. Tecknar din redlige vän.