Kristina Nilsdotter Min farmors mor, hustru till Anders Petter Rolander till vilken min första drottning i Bunkeflostrand i tanken blir uppkallad. När det kommer till odlig av blommor och bin arbetar jag sällan som det slumpar sig. Av mina över hundra krukväxter i hemmet eller plantorna i trädgarden är så gott som samtliga uppdragna från frö eller stulna skott. (Ja, skott ska man stjäla, det har min hederliga mor lärt mig). På så sätt får alla blommorna en historia, som det går att relatera till i minnet. Som exempel, mina pelargonierna på balkongen, som jag hållit vid liv i och föryngrat i över trettio år. De härrör från två skott vid en offentlig plantering pa Kornhamnstorg, Gamla Stan i Stockholm. Jag köper alltsa inga färdiga plantor hux flux, som det passar sig, med en axelryckning till extrapris i butiken. Det jag gör måste bottna i något. Sålunda blir också blommorna besjälade av minnet från historien och får en bredare dimension. Det blir som en del av min filosofi som den utformat sig efter tid. Sedan hamnar alla vissnade blommor och allra minsta blad i komposten. På Malmöortens Biodlareförenings vårmöte den 25 april 2019 vinner jag första priset på lotteri, som på beställning, en stationsparad bidrottning från Ven. Fatal predestination, som om någon en högre makt bestämt det åt mig. (Ja, man kan bli religiös för mindre, men jag är humanist och inte ens ateist). Således blir urmodern till den avelslinje jag nu planerar utveckla från scratch i Bunkeflostrand en slags animi. Bina kommer på plats. Den 18 augusti kommer Mats Nilsson från Malmöortens Biodlarförening med den första kupan med Buckfastbin. Bina blir för mig en närmast andlig och emotionell konditionalitet. Genom min släktforskning har jag också upptäckt vad som genom historien har format mig till den jag är. Det är som om mina förfäder går bredvid och ger mig fingervisning till ett sinnrikt tänkande. Tar man bara sats i historiens mörker slungas man framåt mot morgondagens ljus. För mig är biodling en konst, långt ifrån bara kommersiell vinning, att se naturen ur binas ögon, se pollenkonens pastellfärger. Så undviker jag också, så långt det är möjligt, oorganiskt material i min trädgard och målar mina kupor i naturlig temperafärg. Just pollenkornens färganalys fascinerar mig mycket, genom att vid kupflustret varje dag lära sig varifrån bina hämtar sina laster och från vilka blommor det härrör, missar man inget av skeendet i naturen under sommaren. Man blir därmed närvarande i nuet och ett med naturen.